Nu har Tiff inte funnits i en vecka. Jag har burit ner buren i källaren, men jag förväntar mig fortfarande ibland att den ska möta mig i köket om mornarna. Att hon ska ligga där i någon söt ny position, omfamnad av sin egen svans eller trycka nosen genom gallret i väntan på att något från skafferiet ska ta sin väg in i buren. Nu ska jag försöka vara råttfri ett tag framöver fast jag igentligen bara vill springa iväg och köpa hem ett par alldeles underbara nya liv. När de är så där pyttesmå och inte tycks väga ett gram ens med världens lenaste bebispäls och rörelser i 110 km/t. Ja, har man haft en själv så förstår man den där unika charmen och hur älskvärd den kan vara. Puss på bästa nosen! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar