Förtröstans platser.

När jag klev in på kyrkogårdens mark så saktade stegen av. Det var så vackert att andan nästan gick ur mig, så där vackert som bara en dag i maj på en kyrkogård kan bli. Stressen rann sakta av mig och jag bestämde mig för att bara vara där och då och låta allt annat vänta. Det var bara jag, grönskan, fåglarnas kvitter och gravstenarnas lugn som betydde något och ljudmattan av omgivande motorvägar fick dränkas i det sköna. Det blev en liten blombukett hopplockad och till sist efter en innerlig önskan så fann jag äntligen gullvivorna som gjorde den komplett, en av mammas favoritblommor. I en del av mig gjorde det fruktansvärt ont över att behöva lämna av buketten vid en stum och sval sten. Saknad och frustration gjorde att sminket försvann tillsammans med tårarna. Men, en annan del av mig insåg att en vacker gullviva eller en koltrasts sång bara är en försmak av himmelen. Idag var en förnimmelse av sommar, förtröstan och hopp.