Personligt.

Det är fortfarande inte helt verkligt. Jag kan fortfarande säga att du fanns den här dagen för ett år sedan. Jag kan säga så imorgon också. Jag kan säga så i lite drygt två månader till. Sen tar det stopp. Sen kommer den 17 augusti. Den dagen för ett år sen fanns du inte alls här. Likaså den 18 augusti. Likaså i slutet av augusti när jag fyllde år och kände in i minsta nerv hur annorlunda allt skulle bli.

Egentligen har jag det så bra och jag anar att du på något vis vet om det, men ibland vill jag bara skrika ut frustrationen över att du inte ser det här i fysisk mening. Jag avskyr att jag aldrig får bjuda hit dig på hembakt fika med pulverkaffe i min tjusiga soffa. Jag avskyr att du inte kan bjuda mig på lördagsmiddag. Jag avskyr att du inte kan fylla på min frys med matlådor. Jag avskyr att du inte planerar husvagnssemestern med pappa just nu. Jag avskyr att du inte satt i en bänk i min kyrka i förrgår och fick se vilken fantastisk dotter du har fått, det var så att t.o.m. jag häpnade.

Ändå är jag tacksam. För att jag vill och får sakna dig. För att jag fick och får älska dig. För att jag var och är en del av ditt liv. All den där tunga sorgen i hjärtat står för allt du betydde trots att jag knappt förstod det förrän det var försent. Ibland känns det som slutet på sången Sometimes it snows in april som lyder:
And love, it isn't love until it's past