....en Gud i botten

Jag behöver ständigt skala ner allt till kärnan. När världen erbjuder miljoner valmöjligheter så måste jag urskilja vad du har i ögonen för mig. När tusen röster talar så måste jag urskilja din röst, den som hörs närmast hjärtat. Det handlar inte om att blint lita på en makt som tar kontrollen över mitt liv. Det handlar om att våga tro på att det finns någon som vet vilken fantastisk kapacitet just jag har, någon som ville mitt liv.

När jag kommer fram till kärnan så finner jag inte någon snuttefilt. Jag finner den som ständigt närvarar genom allt gott och ont, den som aldrig viker av. Den som delar min sorg och gråter med mig, lika förtvivlad som jag, och mer över att en människa tvingas in i elände, sjukdom och död. Jag finner någon som vill ner i smutsen och bråten och verka till upprättelse. Jag finner någon som blir oändligt glad när stapplande steg övergår i stadiga och när rädda hjärtan blir till älskade och älskande. Jag finner någon bortom de sista andetagen som står där med hela sin famn, till bredden fylld av omätlig omsorg och värme.

När jag stannar kvar vid kärnan så förblir jag vördnadsfull inför ännu en ny dag i mitt liv. Vördnadsfull inför alla de livsöden jag möter varje dag. När jag stannar kvar vid kärnan så bär jag ingenting ensam. Då får mitt liv, min sorg och min glädje ett nytt ljus. Kärnan håller mig stadig när omgivningen stormar. När tro bara blir till en pastellfärgad snuttefilt så har kärnan mist sin tyngd. När tro ständigt likställs med fördömande, övergrepp och moraliserande så har kärnan inte kommit med. Frågor kring sådant är oerhört viktiga och får absolut inte sopas under mattan, men, det är då jag behöver skala ner allt och bli ödmjuk inför vad tro verkligen är och innebär.

Här tar mina ord slut för den här gången. Jag vill avsluta med en form av trosbekännelse ur boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” skriven av Tomas Sjödin, författare och pastor. Jag kan skriva under på tron av en sådan Gud.

Vi tror på en Gud i botten
längst ner i all synd och bråte och maktlöshet
en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud
med oro i blicken och sorg i hjärtat
som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna
och lyssnar
som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg
och långa armar
som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv har förlorat ett barn
och som sörjt det
i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd
och vår oro
en Gud med ont i benen själv.

Förresten.