Att se Gud i en ledarhund

Jag är en trött pendlare bland många andra. Allt eftersom trillar folk av, ut på grusiga perronger, hemåt i ett solsken som inte riktigt värmer utan mer bländar redan trötta ögon. Det kommer in någon då och då som tyst finner sin plats med en blick av längtan, bort och hem. Då kommer det in en man vars blick inte fäster någonstans. Ett par trötta tassar leder mannen till en tom plats där han slår sig ner. Han ber sin hund att lägga sig och djurkroppen faller ner på det gråa golvet. Ett par riktiga hundögon blickar sorgset och sömnigt upp mot sina medpassagerare. Jag blickar mot selet och handtaget med ordet Ledarhund på och slås av en oerhörd vördnad inför denna vackra varelse som det vilar ett sådant ansvar på. En fyrbent varelse helt utan våra tankar och bekymmer men som ändå lyckas leda en människa till en fungerande vardag. Tränad till att vara en människas ögon och öron trots att vi inte kan utbyta meningar. Jag sitter där och blir nästan tårögd av det fantastiska i det hela när hunden gäspar och lägger huvudet mot framtassarna, helt omedveten om vilken enorm betydelse den har för sin husse. Det är i de där små men ändå så stora sakerna som jag ser välsignelsen. Det är då som jag som mest känner att det ligger något större bakom allt. Det är då jag känner att Gud vill påpeka allt fantastiskt som vi är kapabla till och vad vi kan betyda för varandra. Ibland behövs det en ledarhund på tunnelbanan för att inse det. Genast lyfts en lite tung dag och jag blir tacksam över att jag i alla fall kan se solskenet, hur lite det än må värma just idag.