Färdtankar

Har en buss nästan för mig själv, åtminstone där bak. Fönstret vid min sida är en widescreenskärm mot omvärlden som denna dag består av landsbygd i soldränkt, gyllene höstfärg. Jag har choklad och cola i väskan. Lurarna dränker det dova motorljudet som ersätts med fin musik. Jag är nära att sjunga med tok för högt och kisar mot solen. Har lämnat tre vackra barn bakom mig, två brorsbarn och deras bonusbror. Nu får jag åter igen ha dom endast i tankarna, de är åter igen för långt bort för fysiska kramar och legobygge. Landsbygden förvandlas till stad och köer men trots att jag har lämnat lugnet bland faluröda idyller och varma barnfamnar så slår hemmakänslan emot mig mer än någonsin. Solen ligger lågt och sipprar in på S:t Eriksplan som bussen genar förbi. Jag är inte långt ifrån den plats där mitt liv fick en helt ny mening. Jag andas in och ler mot staden som jag aldrig behövde överge för att påbörja något nytt. Långa bussturer är ibland rena meditationen för själen.