Jag ändrade redigeringen lite på mitt senaste porträttprojekt. Jag ser lycklig ut, som om allt bilden ska stå för redan har fallit på plats. Det tar dock tid att få ihop allt. Inte som med håret, att bara kapa av det slitna och torra och så är det kvitt. Jag får använda bilden som en påminnelse av det jag har av värde. Livet är skört, man kan tro att man sitter tryggt på väg mot sin destination när allt raserar, som av en traktor på fel räls.
Allt har inte en mening, men allt kan få en mening.
1 kommentar:
Åh vad magiskt! Det var ett underbart självporträtt!
Skicka en kommentar